Fasta – att hålla balansen

Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt.

Första Johannesbrevet 2:15-17

Kevin levde ett liv i yttersta enkelhet som eremit i en irländsk skog. Hans enkla liv fick honom att komma nära naturen och djuren. En förebild för oss som söker en närmare relation med allt levande och med Gud – eller?

Kevin ägnade mycket tid åt att späka och svälta sig själv. En dag kom en av traktens drängar förbi. Han fick se en utmärglad, trasig gestalt inklämd i en skreva i ett ihåligt träd. Drängen frågade sig om det var ett mordoffer eller en tiggare som gömt sig för att dö. Nej, det var eremiten, nu nära svältdöden. Han hade stått i trädet, stöttad av dess väggar, i botgörande bön i flera dygn, och ville inte sluta. Men drängen såg att Kevin var ur stånd att ta sig därifrån ens om han hade velat – han hade gått för långt. Till slut gick Kevin med på att låta sig bäras till gården, där han fick omvårdnad. Drängens medkänsla segrade över eremitens självbestraffning.

Att vara människa är balansgång. Begären, glittret för ögat, statusjakten å ena sidan. Å andra sidan risken att hamna i en självbestraffande loop där glädjen över livet ebbar ut och vi blir dömande och moraliserande. Eller drunknar i tron att vi måste rädda världen själva. Teologen Paul Tillich föreslår istället modet att finnas till. Att existera i en komplicerad värld. När vi fokuserar på det som är på djupet meningsfullt – relationer, naturen, konst, musik – samlar vi detta mod. Också att våga tro på och lita till barmhärtighetens och medkänslans Gud.

Bibeltext hämtad från Bibeln.se, Copyright Svenska Bibelsällskapet

• Dela